westmountain.blogg.se

Introvert, ambivert eller extrovert.

Kategori: Allmänt

Vi vill alltid sätta alla i fack. Är personen sisådär, är personen allt eller ingenting? Är personen en katt eller hund människa?
 
Medan jag åkte iväg till USA för att ta en paus och hitta mig själv, sade min chef åt mig att kasta mitt svenska kulturella arv åt sidan. Jag höll nästan på att sätta morgonkaffet i halsen och frågade lite stött vad han menade med det. 
 
"You swedes need to talk more, you need to smalltalk every day. Talk about the customers plans for the day, talk about the weather, talk about everything between heaven and earth." 
 
Sagt och gjort försökte jag träna på det, medan jag blev mer och mer social och fösökte träna på att småprata, hälsade mina föräldrar på mig på motellet. Lustigt nog såg jag att min amerikanska kollega blev lite halvt obekväm över hur de satt i lugn och ro och hummade fram ett svar. 
 
De båda räknas som rätt introverta. De gillar att sitta och läsa böcker i lugn och ro. De brukar sitta och lyssna på alla mina tankar och diskussioner om livet och försöker alltid få mig att ta ett djupt andetag för att tänka efter. De försöker alltid stötta mig när jag pratar om mina drömmar och min framtid. De är bra föräldrar helt enkelt. 
 
Det är dock alltid lustigt, att se hur turister har en sned uppfattning om svenskar. Att de är torra, trista, de visar inga känslor och att man kommer behöva kämpa för att få lyckas komma nära. I vissa fall kan det stämma och jag har det alltid i åtanke när jag går ut på barerna där jag träffar på personer i min närhet. Jag ville bryta fördomarna mot svenskarna och förundrades att jag alltid lyckas hitta turisterna i barerna. Jag kan sitta och småprata med turisterna i flera timmar, försöka gräva i personens alla tankar och känslor och sedan vara nöjd.
 
Jag har dock en bartender i Stockholm som jag alltid sitter vid. Jag vet inte om han är introvert eller var han ligger på skalan men medan jag äter min mat och funderar över relationer, sociala appar, dating appar och annat vet jag att jag har alltid någon att fråga eller diskutera med. Någon att tala med och dela med mig av mina funderingar om allt mellan himmel och jord. Jag uppskattar de tysta samtalen, men jag kan även klara av det stökiga ljudet. 
 
Jag lägger dock alltid in min telefon i baren för att ladda den, dels har den rätt dåligt batteri men sen vet jag också att det är det enda som gör att jag tvingar mig själv att titta på folk och försöka vara social. Den lysande skärmen gör att jag inte distanserar mig på samma sätt och visar också att jag är tillgänglig om någon vill snacka. 
 
Under ett av alla dess tillfällen satte sig en fransman bredvid mig vid baren i Stockholm. Jag började tala om hur mycket jag älskar Paris och berättade om hur jag såg de flesta sevärdheter i staden. Jag berättade om hur jag var tvungen att kasta bort mitt svenska sociala arv när jag jobbade i USA och han satt och flinade. Han började berätta om hur lustigt det är med Stockholmare och deras fem frågor. "Var bor du i Stockholm?" "Vad dricker du?" "Vad jobbar du med?" "Hur trivs du i Stockholm?" "Trivs du på ditt jobb?" Efter dessa fem frågor, börjar stockholmarna flacka med blicken och vet inte vad de ska tala om härnäst. (Enligt honom då, inte mig) 
 
Men vad är det som gör att turisterna tycker att vi är kalla? Nog är väl svenskar sociala och trevliga? Vi ställer väl inte bara frågor i våra sociala sammanhang, eller? (Eller? Eller? Eller?)
 
Jag har även suttit vid baren när en man från Manchester satt och började prata med mig. Jag fick veta att han var sugen på att flytta till Sverige och jag lyste upp. Jag insåg att jag hade en bekant från Manchester och vinkade fram honom, eller vinkade fram honom. Jag tror till och med jag puttade fram honom. Jag bad han berätta om sin syn på Stockholm, Sverige i allmänhet och lyssnade intresserat på deras samtal. Jag upptäckte dock att deras accent förändrades rätt drastiskt men snappade upp att min bekanta tyckte att svenskar kan vara svåra att bonda med. Det kan vara svårt som turist att slängas in bland svenskar när de alltid håller en viss distans. 
 
"What about Peter? He's swedish. He's out and social." Mannen från Manchester viftade med handen mot mig och jag ryckte till.  "Peter is an exception." Jag svalde min öl och höll på att sätta den i fel strupe. Jag blev varm och generad. Det här ville jag inte heller, jag ville inte vara svensken som är ett undantag. Jag ville bara visa att svenskar är sociala och trevliga. 
 
Jag la min plan åt sidan. Jag vill att alla ska vara olika. Introvert, ambivert eller extrovert. Det spelar egentligen ingen roll, när du har hittat människor som du litar på och trivs bra med. 
 
 
 
 
 
 
 
 

Du är det du läser.

Kategori: Allmänt

Jag vet inte om jag har hittat på rubriken själv eller om det är ett ordspråk. Det kanske till och med är en slogan för att få folk mer intresserade av att läsa böcker. 
 
Jag letade febrilt efter att hitta Ingmar Bergmans bok Laterna magica i mina föräldrars gamla bokhylla ikväll. Det kanske kunde hjälpa mig att hitta inspirationen jag behöver för att fortsätta skriva på min essä innan examen. Jag gick igenom en massa böcker, en massa böcker som jag inte har rört eller ens läst baksidan av. Det gick att se vilka böcker som var min mors, mer lättsmälta humoristiska böcker och en salig blandning som eventuellt är min fars. 
 
Medan jag bet mig i läppen och försökte hitta den, men utan lyckat resultat, såg jag istället tre stora pärmar som jag aldrig sett tidigare. Jag började bläddra i dem och insåg att det var min mors gamla fotoalbum, med kommentarer under bilderna som hon skrivit själv. En gammal föregångare till instagram och bilddagboken. 
 
Det handlar om allt mellan småbarn som blir kära och tonåringar som festar och röker. Det är bilder på klassresor och gamla klasser. Det är skrivet med papper och penna men det är ingenting som blir fast i cyberrymden för evigt eller som någon kan läsa helt offentligt. Jag slås av tanken om hur det skulle vara om jag och min mor bytte plats, skulle hon då sitta framför sin dator och skriva snabbt på tangenterna och jag själv stå och röka under fläkten? Skulle jag stå där och lyssna på min dotter och försöka ge råd om allt mellan himmel och jord? Skulle jag säga åt min dotter att sluta oroa sig för framtiden och istället bara försöka få henne att njuta av livet, så som min mor alltid försöker göra med mig. 
 
Jag tänker fortsätta bläddra vidare och se hur hennes syn på livet var och om den förändrades under den resan som vi kallar livet. 
 
 
 
 
 
 

Om 40 är det nya 30, är då 20 det nya 10?

Kategori: Allmänt

Det sägs att man ska respektera sina äldre. 
 
Min farmor var en som alltid försökte ta till sig av det här tricket, gärna när jag var den bråkiga sexåringen som inte ville ha det på det viset som hon ville. Att man ska respektera sina äldre är ett fint uttryck och det kan behövas ibland, men istället för att respektera dem, ta istället och lyssna på dem. 
 
Det är nämligen så att bara för att en person tror sig ha rätt eller tycka att den personen har rätt så är det inget du behöver ta till dig av. De finns där för att ge dig stöd och hjälp på vägen men det är värt att ha i åtanke att de har säkerligen varit lika vilsna som du en gång, kanske till och med mer. Kanske de tror att de har rätten att tycka och säga vad de vill utan att reflektera över vad de egentligen säger, det är då du har chansen att säga ifrån och mena på att de har fel. 
 
När jag satt med en äldre amerikan i ungefär 30-års åldern över en kopp kaffe och pratade med honom så förklarade han för mig att hans liv hade bestått av droger och ett bråkigt förhållande. Hans partner var äldre men hade dragit ner honom i skiten med sig, han hade två val. Antingen stod han kvar på samma plats och lät sig själv förfalla eller ta sig i kragen och dra därifrån. Han valde det sistnämnda om det inte var uppenbart.
 
Han satt och tittade i sin kaffekopp en stund och sa sedan till mig att det här är tiden då jag ska göra alla misstag, alla fuck ups in life som han så försiktigt sade det. Man växer upp från att vara tonåring och man tror att man vet så mycket men man vet knappt nånting. Det är just i tjugoårsåldern som man börjar hitta sig själv påstod han. 
 
Vi satt i en tystnad och jag tittade på hans rum som var fyllda med plantor, jag log till lite eftersom jag såg att han hade ändå med sig något från sitt gamla liv även om det inte var droger han planterade utan bara vanliga krukväxter. Han hade ändå tagit med sig en del av sitt gamla liv in i sitt nya. 
 
Menar du nu att du har alla svar på livet, ifrågasatte jag honom och tittade på den svarta sörjan i min kaffekopp. Han var usel på att koka kaffe. Han skakade tyst på huvudet. Jag ryckte på axlarna och tackade och gick sedan hem. 
 
På min promenad hem funderade jag vad en ålder egentligen är. Vi människor är besatta av tid och det har vi alltid varit. Medan vissa får sina ålderskriser när de är kring 30 och vissa när de är 40 så insåg jag att jag kände mig egentligen som mig själv efter 18 när jag väl hade fått komma ut ur garderoben. Om det var den känslan jag hade över att komma ut, då kommer man alltid hamna någonstans på en ruta ett igen, någonstans i livet. Äldre, kanske med mer visdom eller ingen alls. 
 
Åldern är bara en siffra, lyssna på dina äldre men ifrågasätt de också. De kan till och med vara mer vilsen än vad du själv är.